Åfors Keramik Galleri

Gitte Lind

Jag har alltid känt en stor kärlek till leran, hantverket, skapandet och till allt det kreativa och lekfulla i livet.

Jag är keramiker av andra generationen. Min pappa, som hellre ville kalla sig krukmakare, startade sin keramiska verksamhet i Danmark under 60-talet. Det var under en resa till Sverige som han hittade Månsamåla gamla skola, belägen ett par kilometer utanför Åfors, som var till salu. Husen i Småland var billiga på den tiden och i en gammal skola fanns det gott om plats att förverkliga sina drömmar så flyttlasset till Småland gick 1972 då jag var 9 år gammal.

Keramiken har funnits i mitt liv sedan jag föddes. Som barn tyckte jag om att vara i pappas verkstad och leka med leran. Jag skapade små figurer, försökte mig på att dreja och så småningom började jag mer målmedvetet att lära mig hantverket. Grunderna i hantverket fick jag förstås av min pappa, sedan var det under timmar och timmar vid drejskivan som jag utvecklade min hantverksskicklighet och känsla för materialet. Under de första åren bodde jag på annat håll och åkte hem i perioder för att jobba med leran, men 1988 bestämde jag mig för att satsa på keramiken på heltid och jag flyttade tillbaka till Småland. Under 10 år hyrde jag in mig i min pappas verkstad, Månsamåla Krukmakeri, och tillverkade och sålde mina alster där. Så småningom träffade jag min man John, som också var keramiker, vi köpte hus i Åfors och startade tillsammans Åfors Keramik-Galleri 1998. Numera driver jag ensam verksamheten vidare då John inte längre är aktiv.
Under mina första 10 år som keramiker jobbade jag till största del med tillverkning av bruksgods i serieproduktion men under de kommande åren tog lusten att skapa unika föremål och att skulptera alltmer överhanden. De ekonomiska förutsättningarna kändes då begränsande vilket ledde till att jag 2006 tog beslutet att för brödfödans skull börja jobba med annat vid sidan om, vilket gav mig en större frihet att i mitt keramiska skapande enbart jobba med det jag hade mest lust med. Sedan dess har jag kunnat fokusera på att utveckla mitt konstnärliga uttryck och har nästan enbart jobbat skulpturalt. På senare tid har dock lusten att återvända till drejskivan vaknat till liv och jag har återupptagit en mindre produktion av brukskeramik som ett komplement till mitt skulpterande.
Efter att Åfors Glasbruk stängde 2013 har antalet besökare i Åfors minskat. Jag har sedan dess haft en regelbunden utställningsverksamhet och har deltagit i ett antal samlings- och separatutställningar runt om i Sverige.

I've always felt a deep love for clay, craftsmanship, creation, and all the creativity and playfulness in life.

I am a second-generation ceramist. My father, who preferred to call himself a potter, started his ceramic business in Denmark in the 1960s. It was during a trip to Sweden that he found Månsamåla old school, located a few kilometers outside Åfors, which was for sale. Houses in Småland were inexpensive at the time, and an old school offered plenty of space to realize his dreams, so we moved to Småland in 1972 when I was 9 years old.

Ceramics have been part of my life since I was born. As a child, I enjoyed being in my dad's workshop and playing with clay. I created small figures, tried my hand at pottery, and eventually began to learn the craft more deliberately. I naturally learned the basics from my father, but it was hours and hours at the pottery wheel that developed my craftsmanship and feeling for the material. During the first few years, I lived elsewhere and returned home periodically to work with clay, but in 1988, I decided to pursue ceramics full-time and moved back to Småland. For 10 years, I rented space in my father's workshop, Månsamåla Pottery, where I made and sold my creations. Eventually, I met my husband John, who was also a ceramist. We bought a house in Åfors and together started Åfors Ceramics Gallery in 1998. I now run the business alone since John is no longer active.

During my first 10 years as a ceramist, I mostly worked on manufacturing utility goods in mass production, but over the years, the desire to create unique pieces and to sculpt increasingly took over. The financial constraints felt limiting, leading me to make the decision in 2006 to work on other things alongside ceramics to make ends meet, which gave me more freedom to focus solely on what I was most passionate about in my ceramic work. Since then, I've been able to focus on developing my artistic expression and have almost exclusively worked sculpturally. However, lately, the desire to return to the pottery wheel has been rekindled, and I've resumed the production of functional ceramics as a complement to my sculpting.
Since Åfors Glassworks closed in 2013, the number of visitors to Åfors has decreased. Since then, I have had a regular exhibition schedule and have participated in several group and solo exhibitions throughout Sweden.